Känslan av att flyga

Jag älskar att flyga. Känslan när planet startar och jag känner hur jag trycks ner i sätet och planet går fortare och fortare tills vi lämnar marken och kommer upp i luften. Tittar ut genom fönstret och bara njuter av känslan, ser hur marken är långt där nere. Underbart!

Jag skulle kunna flyga varje dag :)

Stress...

Idag har jag varit otroligt stressad. Jag har haft så mycket att göra och har känt mig så otillräcklig. Tiden gick, min dotter kom och åt lunch med mig och jag lugnet kom till mig. Jag tycker inte om att känna mig "korkad" men så blev det. För stressad för att för att inse att jag vet hur det funkar. Jag visste men ändå var jag "lost" och fattade ingenting... Min coach på jobbet tyckte nog jag var så fruktansvärt korkad...

Nej, såna här dagar kan jag vara utan...

Min framtid...

Jag har haft samtal med min coach på jobbet. Måste komma på åt vilket håll jag vill, vad jag vill göra, vilket ben jag ska stå på. Måste skriva ner min plan för framtiden. På måndag ska jag ha skrivit ner den och skickat in.

Idag har jag funderat mycket och jag tror att min plan börjar träda fram. Vad jag vill håller på att bli synligt för mig och jag känner mig inte längre så förvirrad.

Nu ska jag bara skriva ner den och mitt förslag till hur "vägen till målet" ser ut och skicka in den.

Mitt mål för jobbet.... sen måste jag hitta mål för min tid utanför jobbet. För om jag inte har mål hur vet jag då vart jag ska?

Om att bära...

Jag bär en massa inom mig. Tankar, känslor, ilska, kärlek.... och en hel massa "skriv" som vill ut men som jag inte hittar orden till. Gör mitt försök till att skriva och det börjar väl komma ut mer nu än tidigare.

Jag funderar mycket på vad jag vill nu, vad jag vill göra sen. Det finns många tankar men jag vet inte riktigt hur jag kommer framåt. Vet inte riktigt vad jag ska göra och hur jag ska göra. Vad kan jag göra?

Idag en förvirrad söndag med många tankar....

Att sticka ut....

I större delen av mitt liv har jag varit "osynlig" . Kanske har det varit att sticka ut!?!? Jag har inte sagt vad jag tycker och tänker. Varit den som alltid följt strömmen, vänt kappan efter vinden. Jag har ju inte varit som alla andra utan annorlunda, tystlåten, snäll och medgörlig. Inuti har jag många gånger exploderat men det har inte synts på utsidan. Varför blev jag sån? Vad var det som gjorde att jag trodde det var bäst att vara snäll?

Idag har jag läst ut Ebba Lindsös bok Livet, makten och konsten att våga vara sig själv. Vilken bok. Den berörde mig i hjärtat.

Nu ska jag också sticka ut, våga vara mig själv.

Ett efterlängtat möte....

Om jag bara kunde skulle jag träffa min pappa! Jag skulle bjuda honom på middag och vi skulle prata. Prata om allt som varit och hur det blev så som det blev. Jag skulle tala om för honom hur mycket jag saknar honom och hur mycket jag älskade honom. Jag har nog aldrig sagt att jag älskar honom, jättedumt! Men så är det.... Det har redan gått två år sedan han lämnade livet och jag kan än i dag tänka att "det här ska jag ringa och berätta" när jag inser att det inte går. Så jäkla tråkigt! Varför hörde jag inte av mig mer, varför ringde jag inte när jag tänkte, varför? För att jag trodde att jag hade längre tid. För att jag tog livet för givet. För att jag inte kunde tänka mig att livet skulle sluta så fort för min pappa, trots att jag förlorade min morfar lika fort 24 år tidigare. Nej, nu måste jag göra något mer med mitt liv. Det kan inte vänta för sen kanske inte kommer....

Att vända om...

Livet är för kort för att bara jobba på och inte veta jag vill. Det kan ta slut när som helst utan att jag gjort det jag velat för att jag varit för feg och bara väntat på att andra ska ta första steget. Nä, nu är det dags att jag vänder om och gör det jag vill.....

Men vad är det jag vill? Vilka är mina drömmar?

Så svårt det är att vända om och sluta vara fegis.